Alver
Från Lajv-Wiki
Innehåll |
Relationer mellan alverna
Relationerna mellan alverna har aldrig varit vidare bra, utan snarare misstänksam och alltid nära till strid.
Tareldar
Tareldar har ingen direkt dålig relation med någon annan av stammarna, dock avskyr de Duranerna och är misstänksamma mot de Sylvanska stammarna. Sägs ha fått ett meddelande om ett möte med en Frostalvisk delegation på neutral mark av Frostalvernas tycke.
Ereb’Uir
Ereb’Uir är ytterst misstänksamma mot alla alvstammar, de är dock på god fot med de Sylvanska alvstammarna. De avskyr Duran.
Frostalverna
Frostalverna saknar relation med all omgivning, men det sägs att Tareldar har fått ett bud om att de skall möta en delegation av Frostalverna på neutral mark.
Sylvan
Sylvan har dåliga relationer med alla andra alvsläkten och har haft öppet krig med det Duranska släktet. De har dock öppna diplomatiska relationer med Ereb’Uir.
Laiquendi
Laiquendi saknar relationer med alla utomstående från deras skogar. De har haft korta samtal med Tareldar, men inga av de andra stammarna har sett dem sedan skapandet av solen.
Förhållande med människor
Alverna ser ned på människor och halvalver med en väl dold förakt. De anser att människorna är förhastade, råbarkade, impulsiva och saknar tålamod. Och faktumet att de svek alverna för en allians med Mörkeralverna i den Kejserliga Provinsen, Etridien har inte förbättrat relationen mellan alver och människor. Den enda relationen mellan alver och människor som existerar är mellan Ereb’Uir och skogsbyarna i Tallbarts provins.
Förhållningssätt mot svartblod
Alverna låter sig inte bekommas av svartbloden som existerar i världen. De anser att svartbloden är mer vilseledda än människorna, men då de fanns då alverna kom till världen låter man dem oftast vara ifred och leva för sig själva så länge de inte bedriver sig av skadliga aktiviteter i närheten av de alviska bosättningarna.
Alvernas historik
Detta är historien om när allt började, berättad av den sista överlevande alven som fanns sedan tidernas begynnelse. Hans namn har numera fallit in i glömskans oändliga väv och en hel del av texten har vittrat bort genom tidevarvens alla år.
Uppvaknandet
Ingen vet hur allt var från början, men man vet att alverna var de första av Gudarnas barn att vakna under en himmel som enbart var fylld med stjärnorna och månen som tindrade i en kylig och evig natt. Det var en tid då världen inte var ett enda stort tumult av krig och intrigerande för att få makt, en tid då världen inte var en farlig plats att leva i. Hela skapelsen låg orörd och underbar, fylld av lummiga skogar så långt ögonen kunde nå, böljande slätter med grönt och väldoftande gräs, ett hav som aldrig hade blivit berört av en smutsig båtköl och berg som än låg orörda av tidens tärande vindar. Det var ett lovande land, utlovat till de förstfödda barnen med allt vad den innehöll. Sällsamma frukter som ej längre existerar växte i mängder från träden, och träden återspeglade den vackra natthimlen på ett mystiskt och förtrollande sätt. Sånger från denna underbara tid är förbjudna att sjunga idag, då splittringen som kom på efterhand blev för djup för att någonsinn kunna helas. Men än så länge var det bara ett enda släkte av alver, ett enda släkte som med fröjd i sina hjärtan blickade ut över deras utlovade hem, som med fröjd i hjärtat skrev sånger om alla vackra ting de såg, hörde, luktade och kände i vindens tysta viskning som sakta spred sig över världen. Alla av de förstfödda fick lära sig otroliga ting tack vare deras andliga länk med Gudarna, som älskade dem högt över skapelsen de nu hade gett dem. Gudarna var alla eniga om att de hade skapat ett perfekt folk... Alla utom en som vid skapandets handling hade hamnat i skymundan från det folk Han älskade så högt. Sariour var alvernas namn på honom, och han lurade långt ute i skuggorna av tomheten de andra Gudarna befann sig i. Fylld med avund skapade Sariour en jordlig avbild av sig själv och offrade sin gudomlighet för att stiga ner till skapelsen för att försöka komma närmre de barn han hjälpt till att skapa, men utan ont i sinnet.
Det sades att det helt plötsligt dök upp en mystisk figur i skogbrynet där en stor samling alver satt och samtalade om den stora lärdom Gudarna gav dem varje levande ögonblick. Rädd och tveksam närmade sig figuren, Sariour, sakta de samtalande alverna som nu satt och lät sina underbara röster klinga ut över slätten där andra nu fick lära sig nya saker. Fylld av kärlek till barnen, han förnekades band med, stod Sariour tårögd och lyssnade till deras lyckosång, och kände hatet mot de andra Gudarna växa inom sig. Hur kunde De förneka Honom denna underbara upplevelse? Hur kunde De vara så kalla mot honom att han till och med förnekades att lyssna till deras sång? Efter en lång stunds tvekande vågade Sariour sig fram till dessa underbara varelser och föll på knä inför dem och väntade på att de skulle reagera på hans närvaro, vilket inte dröjde länge. En av alverna lät sakta sången klinga ut innan han reste på sig och gick fram till figuren som nu låg på knä inför dem, och det dröjde inte länge innan åtta alver till sakta närmade sig den underkastade Sariour. Efter en kort diskution med Sariour kunde de alla bekräfta att det inte var någon som ville dem ont över huvud taget, utan snarare tvärt om. De bad Sariour resa på sig och berätta vem han var, men innan Sariour svarade fick han dem alla att svära på att aldrig berätta om hans riktiga identitet till någon annan Gud eller alv. Naiva och godtrogna, svor alverna vid all lärdom de någonsinn skulle få att aldrig förråda hans identitet till någon, gentemot Sariours löfte att lära dem vad de än ville veta om världens olika ting.
Om Sariours löften
De nio alverna som svor sin första ed till Sariour bands av sådan magi att deras namn aldrig någonsinn kan yttras i samma mening som något som har något med Sariour att göra över huvud taget. Det kan verka enkelt, men det är många fler namn än nio som inte går att uttala i samma mening, vare sig i tal eller skriven text.
Vad de nio alverna krävde från Sariour är det ingen som känner till, men då de återvände till sjungandet var det med en lyckligare ton än förr, så många av fränderna tror att de bland annat krävde att få sångens gåva till ännu större utsträckning än vad de hade haft förr. Det dröjde dock inte länge innan de nio var hundra, och inte så långt tills det att de hundra var tusen... Och efter en tids letande var det över tio tusen edsbundna till Sariour och hans löften. Dessa tio tusen lärde sig att tillverka bågar av den bästa och vackraste utformningen man någonsinn skådat sedan Uppvaknandet till idag. Och inte var detta konstigt då Sariour var väl utbildad inom vad som skulle komma att kallas för Auth’Hathol, vad man idag kallar för krigskonst, och var en utmärkt strateg. Denna skara av tio tusen alver utgjorde den första splittringen inom alvernas släkte, då de ensamma valde att ta del av Sariours hemligheter om både det ena och det andra under tiden de lärde sig från de andra Gudarna, men något Sariour själv aldrig hade kunnat förutse inträffade i det att de tio tusen förrådande alverna tränade sina nya konster i skogen... Den stora Modern av alla Gudar började ge alla alver en känsla för vad som var rätt och vad som var fel, ett samvete... I vild panik gömde sig Sariour i skogen i skräck för denna, enligt honom, styggelse som gavs till det folk han älskade och vördade så högt. Vredgad kallade han sin personliga skara till sig och erbjöd dem den största hemligheten av alla om han fick lov att förinta det som kallades för samvete hos alla de tio tusen som han ansåg tillhöra honom. Men enbart om alla valde att få det förintat. Det sades att halva skaran förtvivlat hade börjat gråta, allt medan den andra parten girigt försökte få de andra att gå med på förslaget. Men då dessa vägrade insåg de alla hur fel de hade haft i att lära sig alla hemligheterna Sariour hade erbjudit dem. Trots den stora splittringen som rådde mellan de bägge parterna började de alla sjunga på den första hymn de någonsinn fick lära sig av den stora Modern, en sång så hjärtekrossande för Sariour att han vände sin skara på tio tusen ryggen och gick för att aldrig någonsinn återvända tillbaka som den skepnaden han hade skapat åt sig själv.
Söndringen
Vad som utspelade sig därefter måste ha varit den sorgligaste dagen i det alviska släktets historia... De tio tusen alverna som tränats av Sariour kände sig svikna, övergivna och hjälplösa. Desperat försökte de berätta om vad som hade hänt för de andra Gudarna, men deras girighet och törst efter världens alla hemligheter hade bundit deras ord för all framtid. Och även om Gudarna ganska fort förstod vad som hade hänt och försökte bryta den förbannelsen som nu låg över dessa alver var det inget som kunde hjälpa deras redan splittrade sinnen. Och så började den första sorgetiden, då alvernas söndring började bli ett faktum man aldrig kunde vända tillbaka från. Med tunga hjärtan försökte de tio tusen sjunga tillsammans med de andra, men fann snabbt att även detta hade förlorat sin glädje i det hela. De försökte ta till sig allt Gudarna försökte ge till dem, men det var kunskap de redan hade lärt sig av den nu förvisade Sariour på helt andra sätt. Så efter en tid beslöt de sig för att vända de andra alverna ryggen och bege sig ut i den skapelse de med så vackra ord hade blivit lovade av Gudarna de nu vände ryggen, och de åtog sig namnet Sylvan...
Vredgat stirrade Gudarna ner på den återstående mängden av alver, då de fick veta vad som hade fortlöpt under den tiden då de vilade. Vredgade för Sylvanernas svek, vredgade för de andra alvernas svek gentemot dem, vredgade för att Sariour hade lyckats lära ut sina vridna läror och vredgade över att de inte ens blev tackade för den tid de lagt ned på dem. I ett renodlat raseri skar den stora Modern av alla band mellan Gudarna och alverna, vilket i sin tur gjorde fyra andra Gudar så pass vresiga att de själva skapade sig jordliga skepnader och steg ned bland alverna för att träna dem i olika konster... För att forma fyra släkten av det enda som återstod...
Laiquendi blev uppsökta av guden Osiris, som lärde dem skogens alla hemligheter och även partiseri, en speciell krigskonst där en liten styrka har den bästa chansen att besegra större styrkor. En konst där motståndaren tror att självaste skogen vaknat till liv.
Duran blev uppsökta av I’Nêl. Tyvärr saknas all annan information om detta märkvärdiga släkte.
Ereb’Uir blev uppsökta av Echélôn, som lärde dem allt de behövde om hur man kan försvara sina bosättningar, en hel del om elementens magier och även gåvan som kallas brethil’laer, eller att besjunga träden till att frivilligt släppa olika delar av sig själva som genast efterföljs av en omedelbar läkeprocess.
Tareldar blev uppsökta av Nastassia, som lärde dem den sanna magins hemligheter, hur man utvann ädla stenar från bergen, smideskonsten och även hur man uppförde himmelshöga byggnader i den vitaste sten.
Sylvan blev aldrig uppsökta av någon guddom under denna söndringens tid, utan de hade fått sina dyra gåvor av Sariour och fick helt enkelt klara sig själva dit där de valde att sätta sina fötter.
Resultaten av söndringen var en uppdelning i fem olika stammar, något Gudarna aldrig hade menat skulle ske...
Blodvite
Då Sylvan var först att befolka de oändliga skogarna av den dåvarande världen var det också dem som först fick sätta sina kunskaper på prov i det kalla och okändas mörka hörn runt om. De stridsfärdigheterna de hade fått lära sig av Sariour kom väl till pass då de gång på gång attackerades av uppskrämda djur, oknytt och bastjur i sina vandringar mot öster. Tyvärr fick många av dessa modiga, men sorgfyllda, alverna sätta livet till på bestiala sätt som ingen av dem någonsin skådat förr... Men de vägrade ge vika mot den påträngande apatiska känslan som numera vällde upp i deras bröst.
De alver som först började befolka skogarna, och drog sig mot väster, var av det Sylvanska släktet vilket redan från början var den största av stammarna. Strax därefter begav sig Laiquendi ut i skogarnas djup för att dra sig norrut. Duranerna, som då hade ett alviskt namn som numera fallit i glömska, begav sig söderut mot stränderna. Ereb’Uir begav sig österut och bosatte sig vid en flod. Och det redan visa släktet Tareldar drog sig upp i bergen på olika håll i världen för att bygga sina torn av den vitaste sten som gick att uppbringa ut bergen. Tiden gick och stammarna blev, till Gudarnas förskräckelse, mer splittrade än vad som någonsinn var planerat i deras skapelse och de började själva splittras av diskutionen på ett sätt jorden sent skulle glömma.
Alverna å sin sida blev mer och mer kalla mot varandra, särskilt ett släkte utmärkte sig mycket på detta; det Sylvanska släktet. Men att döma hela släktet är att skapa en orättvisa som inte är sann, utan det var den mer vildsinta delen av stammen som förespråkade att man skulle ta till vapen mot de fränderna som alla hade flytt åt olika vädersträck så fort de övergivits av de Gudar som lovat dem allt. De kom på senare tid att kallas I’Awartha av alla andra stammar, då de verkligen blev övergivna av allt och alla. Vredgade samlade de samman de tusen mest stridsdugliga att söka upp Duranerna i de södra regionerna av världen som var känd för dem. Hornstötar varnade resten av det Sylvanska släktet om vad som skulle hända, men de valde att inte gripa in i deras första krigsmarsch mot sina fränder… Dock kan jag ej berätta mer om detta krig då jag inte var närvarande under någon av stridigheterna, och ej heller blivit upplyst om detta…
Solen
Den Stora Modern, som skar av banden mellan alverna och Gudarna, satt med vemod i hjärtat och betraktade detta första blodvite i Hennes skapelse, av Gudarnas förstfödda. Blodet rann över det Hon hade skapat under så lång tid, så ett beslut började byggas upp i Hennes sinne och genom drömmarna kallade hon alla alver till den plats de hade vaknat. Splittringen var tvungen att få ett slut, och Hon öppnade genast upp en länk mellan sig själv och den plats alverna var kallade till. Förargade, hoppfulla och nyfikna av denna kallelse begav sig de fyra alviska stammarna sig till den plats de hörde hemma. Den platsen där de från början hade lärt sig sina gåvor, och även den plats där deras skapare hade vänt dem ryggen. Men det blev ingen större lycka i att träffa sina fränder igen, utan de stod mest förundrade inför varandras förändringar och betraktade med misstanke de andras rörelser. Men de som höll sig längst undan från varandra var Sylvanerna och Duran, då de öppet hade utfört våldsamma handlingar mot varandra.
Den eviga nattens mörker och Den Stora Moderns uppenbarelse fick dock all misstanke mot varandra att försvinna. Så länge sedan hade det vart sedan man hade skådat en av Gudarna som hade satt dem här, och så länge sedan hade det vart sedan man hade känt Moderns närvaro… ”Ni som förr begav er av mot olika destinationer har nu återvänt till er födelses plats på mitt kall. Inga andra Gudar kan träda in i dessa domäner och inga andra Gudar skall någonsin kunna överträffa den närvaro av mig jag nu kommer skapa till Er! Med mina sista krafter skall jag ge er dagen och dagsljuset, för att sedan upplösas i allt det ni ser omkring er någonsin…”
Alla alver stod och såg storögda på hur ett gult, lysande, värmande klot sakta reste sig på horisonten i öster och Den Stora Modern löstes sakta upp och spreds för vinden, överallt, precis som hon lovat. Dock är detta det enda som någonsin blev känt angående solens första uppgång på himlavalvet. Dock är det många, även utanför alvernas släkten, som dyrkar Den Stora Modern än idag, men hon kallas numera för Modergudinnan…
Människornas ankomst
Det sägs att inget vet hur människorna skapades, och jag kommer inte påstå något annat, då jag aldrig har träffat någon som vet. Men det som är känt är att de inte skapades i dem kontinenterna de frodas i nu, då den stora kontinenten fick smaka på sin första skövling i det att människorna marscherade in i Etridien. De första alverna som såg människorna tog kontakt med dem och gav dem en hel del regler de var tvungna att följa då de trots allt var på främmande mark, men dumdristiga som de var så ignorerade dem alvernas varningar och började ta för sig av det de önskade.
Då människorna av natur är mer egoistiska än alverna, så valde alverna att ta vissa domäner och kalla dem för sina egna och låta människorna göra som de ville med resten av världen som de också var en del av. Då människorna hela tiden suktar efter mer började alverna till slut att bära på ett förakt mot människorna som resulterade i en hel del blodvite, men blodet som flöt glömdes snabbt bort, dock är alla alver, än idag, utom sig av vrede för de större städer som byggts av människorna…
Den andra söndringen
Den andra söndringen var ännu ett katastrofalt kapitel i alvernas härjade historia. Det var under tiden då människorna fortfarande bosatte sig lite överallt i Etridiens kontinent och bastjurs fortfarande var livrädda för att visa sig ovanför sina grottor. Och då freden mellan alverna hade varit ett faktum sedan Modern hade skapat solen var inga förberedda på att inte alla de gamla Gudarna som tagit en mänsklig skepnad hade lämnat jorden de hade skapat. Men Sariour fanns fortfarande kvar, och han vandrade runt i Etridiens kontinent, allt medan hans hat för både Gudarna och alverna växte sig större för var dag som passerade…
Tareldar hade sedan den första söndringen studerat magins alla aspekter för allt som var möjligt över att göra med magins olika gåvor, men dock så hade de alla fram tills då hållit sig undan från den destruktiva sidan av urkraften de hade också blivit givna i gåva av Gudarna. De hade uppfört skyhöga torn i de olika bergskedjorna, torn som överblickade bergssjöar, forsar och den aldrig smältande snön. Deras akademier och bibliotek hade all kunskap om magiernas olika aspekter.
Det sägs att en välklädd alv av okänt släkte sökte upp deras torn för att få lära sig om magins aspekter. Han lärde sig allt med en otrolig törst efter kunskap som översteg alla andra studenter vid den största akademin hos Tareldar. Han lärde sig om alla de ljusa aspekterna som existerade på nio år, nio år som förvånade även de mest lärda av Tareldar…
Men snart skulle den besynnerliga alven börja törsta efter den makten som Tareldar inte hade valt att söka upp, den destruktiva delen av urkraften, med sådan glöd att många av de yngre i Tareldars led av magiker valde att förkasta alla varningar de äldre hade försökt få dem att följa sedan deras första studier om magin. Detta var då det fortfarande fanns många storkonungar kvar, många som än var unga och av rent sinne som i sin törst efter kunskap valde att ta del av de mörka lärorna. Tiderna som följde skulle bli lika mörka som krafterna man släppte lös och det går många historier om hur man från början kunde se ljuset, frambringad av krafterna, över bergen där alverna ställdes mot varandra, far mot son, mor mot dotter, syskon mot syskon, och vänner mot vänner. Många dödades och än fler föll över till sidan som Sariour ledde. Men någonstans ur detta mörker så hade den sista av storkonungarna, Ilithin, brutit loss från den onda bråda döden som ständigt omgav hans folk med den första armén under ljusets fanor. En armé bestående av de sista obefläckade och ljusa av Tareldars folk som i ett desperat krig lyckades slå tillbaka deras mörka fränder mot en ö i det västra havet, och de lyckades dessutom beröva de flesta deras magiska krafter. Men inför den sista striden var Ljusets armé så pass svaga i sitt antal att Ereb’Uir skickade ut sina druider och krigare för att mota bort hotet från kontinenten, alla andra berättelser från kriget är förlorade då Tareldar gjorde sitt bästa för att glömma den smärta de fått utstå. Och allt sedan dess är Tareldar mycket försiktiga i vad de lär ut vid sina akademier, och det är bara stormästaren som har tillgång till böckerna från tiden innan den andra söndringen…
Kristallens skapande
Väldigt få är de som känner till historien om hur den stora kristallen skapades, inte ens jag med min visdom kan berätta om de krafter som ligger bakom skapandet av denna mäktiga artefakt. Det enda som är känt är att Ereb’Uir vid något tillfälle mellan första och andra söndringen valde att låta sina druider arbeta med en mäktig kraft som matrealiserades som en kristall i storleken av en knytnäve. I denna kristall vävde de in alla jordbundna släktens vilja och drivkraft i en värld som var i en ständig förändring. Varför är det ingen som vet, men druiderna valde senare att placera denna artefakt i människornas domäner, vaktade av ett råd om tolv alviska druider. Vart deras kammare befann sig är det fortfarande ingen som känner till, men man vet att den skall ha varit belägen i den stad som idag är känd som Esil. Härifrån har de lärda många olika debatter om vad som skulle ha hänt, men det ända man med säkerhet har listat ut är att den försvann från tid och rum en längre tidsperiod…
En sällsam gåva
Det stycke av historia alla lärda är oense om är varför Ereb’Uir, och deras druider, valde att lämna över kristallen till den dåvarande mänskligheten. Den dåvarande prinsen, av det som numera är känt som Etridiens provins, blev förfrågad att ha ett möte med de tolv väktarna av kristallen. Prins Björnhjärta sägs ha varit förvirrad över denna underliga förfrågan, men vågade inte avböja.
Samlade i vad som numera är det Kejserliga tornet satt man och diskuterade världens framtid mellan varandra, så som alverna en gång hade försökt med människan. Förr hade man misslyckats, men nu så lyssnade regenten ivrigt på vad som sades till honom av alverna. Han varnades för ett krig som skulle komma, men man berättade för honom att ljuset skulle segra i slutändan med vissa hjälpmedel på sin sida. Man räckte honom ett svärd, smitt av Tareldar, och en av deras sköldar. Men det som förundrade mest var den knytnävsstora kristallen som lades fram på bordet, kristallen som de blivit satta för att vakta med sina liv. Något stort var på väg att inträffa, och man visste enbart att ett krig skulle slita sönder världen, men denna gång var det människan som sattes på prov, inte alverna. Men man ville antagligen hjälpa till i människans kommande strid. Det finns ingen som kan säga något med säkerhet då alverna som lämnade över kristallen försvann därefter. Man vet inte mer än människorna om vad som hände i kriget, därför kommer jag inte ta upp några detaljer kring detta…
Människans svek
Efter kriget verkade relationerna mellan alverna och människorna vara en säker sak att luta sig tillbaka på, men föga anade man om vad som komma skulle… Människans kejsardöme hade nyss skapats och olika delar av världsdelen slöt upp under den Kejserliga fanan som vajade från, vad alverna i världen kallar för Björnhjärtas Torn. Ett torn som sträckte sig långt upp mot skyarna, men byggt av mänskliga händer.
Det sägs att Tareldars representanter i Esil en dag i fjärran skymtade svarta fanor, svarta fanor med en silvrig månskära på. Det sägs att de få skogsalverna som var närvarande tillsammans med Tareldar stormade in i Kejsare Björnhjärtas kammare för att varna om att deras mörka fränder var antågande mot Esil. Men det svar de fick var inte det de hade förväntat sig över huvud taget. ”Jag vet…” Var allt Kejsaren hade sagt så kallt att man kunde tro att isens kyla hade lagt sig över rummet. Men man visste att det inte fanns något man kunde göra längre, utan de samlade snabbt sina egna fränder och lämnade snabbt staden Esil efter att de fick veta att Kejsaren hade anställt tusen mörkeralver som sin personliga livvakt. De olika alvstammarna hade olika paroller, och många olikheter i sina sätt att tänka, men den dagen skapades den enda allians alverna någonsin haft sedan Kejsardömet skapades. Att om den Kejserliga makten någon gång skulle anfalla deras bostäder skulle man genast rusa mot huvudstaden med sina egna arméer för att inta hela staden. Man förflyttade även sina bostäder till isolerade platser där man samlade stammarna.
Durans svek
Alla vet att det Duranska släktet en gång var av fullt alvblod och stod mot människornas oheliga allians med de mörka fränderna. Man hade även ingått en pakt om att alvblodet ALDRIG fick tunnas ut med de andra stammarna som var utspridda över den Etridiska kontinenten. Men när människor kom för att söka skydd i deras skog så lät man den vänskapliga relationen gå för långt, och sakta men säkert föddes det halvblodiga barn i hela skogen av det som nu kalla det Duranska handelshuset. Dock var långt från hela Duranska stammen överrens om vad som skulle göras, utan man delades in i tre separata fraktioner:
*Halvbloden, Duranska handelshuset… *Rashygienisterna, ökenalverna som senare döpte sig till Bel Gifars folk… *De vildhjärtade, Semarerna, numera halvblod som Duran…
Det bröt ut en del stridigheter då man splittrades, men det var snabbt överstökat och de två nya stammarna for till de platser de valt ut som nya hem. Rashygienisterna valde att bosätta sig i öknen öster om skogen och träsket, medan hästfolket, Semarerna, bosatte sig på de vida slätterna norr om skogen.
Den här texten är skriven av en av de äldsta Tareldar som tyvärr blev lönnmördad innan han hade tid att färdigställa alla sina anteckningar till det vi ser i den här texten.
De olika stammarna
De olika alviska stammarna är spridda lite varstans runt om i den Etridiska kontinenten, i de olika stora skogarna, bergen, slätterna och öknarna. Ingen av dem litar på de andra stammarna, och det är en ständig ansträngning att hålla en fredlig relation till varandra. Utöver den ständiga dispyten har de olika stammarna även bosatt sig på platser som är otillgängliga och lätta att försvara. Men detta kommer att tas upp längre ned i denna text.
Alverna är ett folk som var skapat till att bli perfekta. Ett folk som skulle leda de andra varelserna som skulle anlända på den jorden man ser idag. Men idag är de splittrade och håller sig mest för sig själva, de har blivit en aning paranoida och spionerar på eller avrättar de varelser som sätter sina fötter i deras domäner. De har en otroligt lång livsålder och man känner inte till någon som dött av hög ålder än idag, de blir aldrig sjuka på naturligt sätt och de kan inte bli förgiftade av naturliga gifter. Det enda man vet kan döda dem är stål och onaturligt framställda gifter.
De är vackra, stiliga och högresta varelser. De har vackert utformade kläder och ofta skurna i annorlunda snitt. Det finns ingen känd info om Mörkeralverna…
Ereb’Uir
Land: Taurë’Anar (Skogen i öster på kontinenten). Befolkningsmängd: ca. 51.000 Statsskick: Monarki. Regenter: Kung Nildóli och Drottning Elóstali Språk: Sindarin (mestadels), och även Quenya (enbart inför regenterna) och människospråket
Denna gigantiska skog är hemvisten till kontinentens största alvstam i enlighet med vad alla vet. Dess vackra träd växer i blandning mellan silvrig järnek, gyllenbjörk och pilträd. Ereb’Uir är alvstammen som bor i Taurë’Anars ädla skyddande skuggor, nästan fullkomligt isolerade från omvärlden. De få man ser utanför skogen är oftast de yngre som vill se de skapelser som beskrivs i böckerna och uppleva annan natur än sin egen. Detta alvsläkte kallas på vanligt språk för gråalver eftersom deras boningar ligger längst in i skogen vid floden som rinner genom den där träden glänser i silveraktiga nyanser i dagens solljus. Deras boningar är uppdelade i två ”städer” och flera utspridda vaktboningar vid heliga gläntor och vid strategiska platser där Ereb’Uir har sina soldater posterade till större delen av tiden under åren. Städerna har inga namn och den inre staden har aldrig besökts av utomstående över huvud taget, och det är tretusen år sedan någon av de andra alvstammerna haft kontakt med regenterna på annat sätt än genom bud som skickas genom den yttre staden.
Den yttre staden har en konstant befolkning av 5000 alver som sköter de olika verksamheterna som ingår i kontakt med omvärlden. Det som gör denna stad till ett ganska attraktivt mål för diverse pilgrimmar är de urgamla runstenarna som är samlade vid flodkanten sedan tidernas begynnelse. Staden består av de enda markliggande boningar i hela skogen omringad av en mur bestående av en magiskt frambringad energi som lyser i ett blågrått skimmer över hela området i skrämmande syfte. Enda sättet att ta sig in i byn är genom alvernas svanformade gondoler dragna av svanar som enbart existerar på just den här platsen i hela världen, vilka skogens druider välsignat med kraften att flyga genom denna mur. I staden finns ett värdshus, en handelsstation, ett torg som ligger ned mot flodkanten och längre upp, från stranden sett, ligger gråalvernas boningar där ingen människa någonsin blivit tillåtna att sätta sina fötter. För utomstående råder det dessutom en total pacifistisk lag som tar bort deras rätt att bära vapen inom staden gränser. Människorna som fått tillåtelse att beträda området har skrivit berättelser och sånger om dess vackra hus och träd.
(enbart för arr och alverna från skogen) Den inre staden där regenterna har sitt palats i trädens toppar är belägen på den stora ön belägen i insjön i mitten av Taurë’Anar. Ön är helt betäckt av lindar som sträcker sina mäktiga kronor upp mot himlen och de alverna som färdats utanför skogens gränser kan inte förneka att detta är den mest underbara plats gudarna skapat. I mitten av ön ligger de tre absolut största träden, det är där kungen och drottningen över riket har sina salar som är öppna för alla skogens invånare att beträda. Det är även från pilträden som växer i sjön där druiderna av Taurë’Anar har sin rådssal, där skogens druider samlas för att debattera diverse viktiga frågor med varandra och de som regerar skogen. Alla boningar är belägna i träden, vare sej det är plattformerna i toppen eller de besjungna* salarna i stammarna så är det inte en enda boplats som befinner sig under trettio meters höjd så här djupt in i skogen. De alverna, unga som gamla, som vistats i staden om så bara för en dag binds genom druidernas magi till tystnad angående allt de sett och hört under deras vistelse i denna staden. Alltså, tack vare detta hemlighetsmakeriet, är det väldigt få från något utomstående släkte som vet hur staden ser ut.
Utseende
Gråalverna från Taurë’Anar kallas inte för gråalver utan anledning, då de flesta har så ljusblont hår att det skimrar i grå nyanser. De flesta alver över tusen år har även silvergrå ögon och utvecklar kattliknande pupiller. Klädseln varierar på vilken del av skogen man befinner sig i, då man i den yttre staden går klädda helt i vackra silvergrå kläder, gärna bestående av silke. I den inre staden går man oftast klädda i en blandning mellan silvergrått silke. De alver som lämnar skogen går oftast klädda i naturfärgade yllekläder. De flesta alverna i Taurë’Anar har håret vackert utslaget då de befinner sig i sina städer, men då de rör sig i skogen har de det oftast uppsatt, flätat eller också hålls det undan från ansiktet med hjälp av flätade läderband.
Krigsföring
Då bosättningarna är skyddade av ”sköldar” bestående av ren energi råder det en pacifistisk ed inom stadsgränserna, men de som är bundna till att röra sig i skogen är beväpnade med alviska långbågar och alviskt smidda långdolkar. Då man inte kan förlita sig på sköldarnas skydd ute i skogen brukar alverna vara indelade i kompani om tjugo för att effektivt kunna lägga upp ett bakhåll bara sekunders varsel. Och då dessa situationer uppstår brukar de aldrig lämna några vid liv, men de försöker även döda sina fiender så skonsamt det bara går. D.v.s. En pil i hjärtat eller i något av ögonen för en snabb och smärtfri död. Dessa kompanier styrs av de äldsta krigarna i skogen som kämpat i alla strider som någonsin berört alverna. Deras råd och taktiker om patrullområden tas utan att man ifrågasätter något de säger på någon nivå.
Hierarki
Som sagt styrs skogen av en kung och en drottning, dessa har i sin tur tre råd de måste ta hänsyn till i de absolut viktigaste frågorna. Då det aldrig får vara enbart en kung eller en drottning på tronen krävs det en förlovning genom Högsta Rådet, som genom att inrätta förlovningarna säkrar sin rätt att sitta med i viktiga förhandlingar som rör alvstammens framtid. Efter förlovning måste de vigas och lyckoönskas av De Tre upplysta och Druidernas cirkel för att få tillgång till de två spirorna**. De Tre upplysta kallas oftast bara för I’nêl, och trots att ingen uttalar sig om det står de över kungen och drottningen då De Tre har störst kontakt med Modergudinnan. Druidernas cirkel är de nio högst uppsatta bland druiderna, de som måste offras till skogens andar efter en tretusenårig period för att garantera att murarna står kvar för att beskydda städerna och dess folk. Då druiderna är med i vigseln utser de nio rådgivare/rådgiverskor som alltid skall befinna sig runt de härskande för att lära sig om de viktiga frågorna och senare tillträda Druidernas cirkel. Så man kan säga att Högsta Rådets prioritet ligger vid att agera domstol de få gångerna det skulle behövas, I’nêl har rätt genom enväldighet inom sin egen cirkel kräva att något utförs av regenterna och att druiderna är regenternas närmsta rådgivare och vänner genom tretusen år då dessa druider tas upp i cirkeln för att utse nya rådgivare då den gamla cirkeln upphört att existera.
Religion
Dyrkar modergudinnan.
Gåvor
Gråalverna är alvsläktet som har störst antal, och även är det släktet där livets magi framträder starkast. Därför har druiderna funnit ett sätt som man inte skadar skogen genom då man tillverkar långbågar och liknande; de kallar den för: Brethil’laer. Brethil’laer är ett sätt man kan ta delar från ett träd utan att skada det, ett sätt man kan forma trä utan verktyg. Detta är en väl bevarad hemlighet som de är ensamma om att kunna, och då den enbart lärs ut i den inre staden kan man inte föra dens lära utanför skogens gränser och deras invånare.
”besjunget” – Se ”Brethil’laer” under sektionen Gåvor. ”de två spirorna” – Två spiror, besmyckade med två grönt lysande ädelstenar.
Laiquendi
Land: Taurë’Helegnin’celonîn Befolkningsmängd: ca. 20 000 Statsskick: Okänt (enbart för insatta: stamindelat) Regenter: Okänt (existerar inga hövdingar) Språk: Sindarin och människans språk
Långt norr i kontinenten ligger en gigantisk dal, vars fylls upp av en stor, mäktig, ravinomringad skog. Taurë’Helegnin’celonîn, eller ”Frostälvarnas skog” som vanligt folk valt att kalla den för, som är avskiljd från omvärlden med breda raviner som sträcker sig hela vägen runt skogen. Hela skogen har ett mystiskt rykte om sig bland barbarerna som befolkar slätterna utanför, då man ibland kan hitta rep utspänt här och var över ravinerna och ibland se gröna skepnader vandra över till skogen. Detta är till det nästan bortglömda släktet grönalverna, Laiquendi, det mest mystiska av alla alviska släkten som existerar. Skogen består av alla möjliga trädsorter, huvudsakligen av barrträd i utkanten av skogen, men längre inåt hittar man järnek i stor majoritet och många andra trädsorter. Det som gör allt så speciellt är att dessa sägs vara gröna året om av människor som vågat sig över ravinerna och sedan in i skogens skuggor.
Då enbart några få grönalver har varit ute i Kejsardömet på senare dagar går det rykten om att Laiquendi är ett utdött släkte, särskilt bland övriga alvstammar, men då väldigt få beträder skogen är det omöjligt att få bekräftelser. Laiquendi har varit förföljda sedan söndringen och har därför flytt till den avlägsna skog de nu kallar sitt hem. Där beslöt de sig för att aldrig bygga fasta boplatser då en fiende kan hitta och förstöra boplatser för att sedan döda invånarna. Laiquendi var även de egentliga skaparna till kristallen, som sedan Ereb’Uir tog äran för då de stal den efter att den skapades, (se Etridiens historik). Detta gör att deras relation med Ereb’Uir aldrig har varit vidare bra, utan snarare hela tiden på gränsen till blodvite de få gånger man stöter på dem… Laiquendi har inte alltid varit så splittrade de är nu, utan då tiderna fortfarande var ljusa för världen levde Laiquendi vid älvarnas och sjöarnas stränder i det dåvarande starka stjärnljuset, vilket speglades som starkast i vattnet då, som deras drottning gjorde en spådom om den första söndringen.
Då inga fasta boplatser byggs i den stora skogen, är Laiquendi vad man kan kalla för nomader. Och enbart de äldre som nyss har fått barn håller sig på samma ställe mer än ett år, då deras sinnen är befläckade av misstro till allt. En Laiquendi känner sin skog bättre än vad de känner sina egna händers förmågor och deras överlägsenhet i skogen kan inte mätas med något annat släkte. Helt enkelt: en Laiquendi syns bara om den vill synas. Det är därför inga har synts till ute i kejsardömet på väldigt länge, för att de väljer att inte synas, och det är därför alla utom Tareldar tror sig veta att de är utdöda.
Utseende
En Laiquendi är oftast ganska lång, har ljusblont hår med grönt inslag i form av en slinga här och var, kattliknande pupiller, irisen är oftast kastanjebrun och de har mycket blek hy som är helt slät. De går klädda i uteslutande grönt, det enda som bryter detta är skorna som oftast är i en mörkbrun nyans. Alla möjliga mönster på deras kläder är sydda med en annan grön nyans, då de ska smälta ihop med skogen.
Krigsföring
Då grönalverna sägs vara indelade i stammar har de ingen gemensam armé, utan det finns krigare (s.k. ranger) i varje grupp som rör sig i skogen som är tränade till att bli de mest dödliga krigarna som existerar (alltså inget alternativ att spela krigare på lajv). Men då alla Laiquendi blir tränade i både bågskytte och svärdsdans är alla kapabla till att vara fruktansvärda fiender i vilken situation som helst. Då de litar på skogens skydd är det omöjligt att definiera vart pilarna kommer från i ett väl planerat bakhåll utfört av dessa alver, men de är också otroligt skickliga med sina svärd som finns i alla former (utom tvåhandssvärd). Det finns ett talesätt bland de äldsta bland alla andra alvernas äldsta, som spridit sig till de yngre också, vilket säger: Få har sett en fredlig skog vakna till liv med vrede i hjärtat… Men ingen har överlevt att förtälja efterkommande marodörer om deras syn. Mången av våra fränder har länge sökt skogens hjärta med fredliga avsikter, men då skogens hjärta själv väljer avslöja sig har ingen funnit det.
Hierarki
Laiquendi är indelade i olika stammar bestående på några hundra, varav de äldsta träffas en gång varje månvarv i en helig glänta för att diskutera viktiga frågor. Men en gång vart hundrade år samlas rådet vid ”stjärnornas kulle” för ett öppet rådslag inför sitt folk, där alla närvarande har rätt att begära ordet. Det som diskuteras vid detta rådslag får enbart låta vid denna plats, då det enbart är här man kan tala fritt och säkert.
Religion
Laiquendi dyrkar modergudinnan.
Gåvor
Det sägs att man sett vissa ur det grönalviska släktet byta hamn från sin ursprungliga skepnad till någon form av djurskepnad, detta är dock inte bekräftat (och kommer aldrig att förekomma på ett lajv).
Sylvan
Land: Aglareb’Galenas Befolkningsmängd: Okänt (för arr och Sylvanlajvare: ca. 14.000) Statsskick: Okänt (för arr och Sylvanlajvare: Monarki) Regenter: Okänt (för arr och Sylvanlajvare: Drottning Dúlinn) Språk: Sindarin
Det Sylvanska släktet är ett av dem släkten man vet mest och mist om. Detta släkte är vad man syftar på då man säger skogsalver, och så sant som det är sagt är det Sylvanska släktet skogens barn. Skogen består till mestadel av gigantisk järnek, olika släkten av pilträd och lindar De få som vågar sig in i Aglareb’Galenas, som alverna döpt den till, brukar ofta höra avlägsna sånger med vackra röster och brukar ofta ana sig en glimt av något som rör sig i ögonvrån precis intill sig. Sägner i småbyar säger att vissa människor som begett sig in i skogen aldrig kommit tillbaka och spejarpatrullerna som skickades ut hittade aldrig ett spår, vare sig av de försvunna eller sig själva. Därför anses skogen vara förbjuden mark av alla människor bosatta i dens närhet som starkt rekommenderar resenärer som bara passerar att hålla sig så långt borta från skogen som är möjligt.
I verkligheten är detta det släktet som vill hålla sin existens mest gömd av alla, då de i sin historia alltid blivit följda av katastrofer. Då människan först kom till det som nu kallas Etridien var hela landskapet täckt med en gigantisk urskog.
Det var detta alvsläkte som vid begynnelsen allierade sig med Sariour för att få de gåvor ingen utom dem känner till. Och även efter att de var de första utbrytarna från det alviska släktet fortsatte olyckan då man inbördes började intrigera mot varandra. Resultatet av detta är att det Sylvanska släktet delats in i två delar: De fredliga och de krigiska, Sylvan och I'Awartha. Mer om detta kan finnas i den alviska historiken på sidan 74 under stycket ”Blodvite”.
Utanför sin hemvist har det dock hänt att de visat sig på diverse ställen från tid till tid, medan de allt oftare syns i sällskap med gråalverna på neutral mark runt om i kejsardömet för olika slutna förhandlingar. Men då inga kunnat ta reda på vad dessa förhandlingar innefattat kan ingen besluta om det är bra eller dåligt.
(enbart för arr och Sylvanlajvare) I skogens centrum ligger en bosättning runt och över en väldig flod som rinner igenom hela skogen. Det är i den största linden, som dessutom växer rätt upp från vattnet, drottningen har sin boplats med nio frivilliga tjänare. Det anses vara en stor ära att få bo i staden, även om alla i det Sylvanska släktet har en boplats bland träden vid floden. Då enbart Sylvanerna är tillåtna så här djupt i skogens skuggor är det enda man ser i skuggornas djup de klart skinande, vita enhörningar som strövar omkring på den enda platsen där de är trygga. Aglareb’Galenas är det enda stället i hela världen där enhörningar fortfarande existerar, dock bara något hundratal, och de Sylvanska alverna anser det vara sin plikt att hålla inkräktare borta från skogens hjärta så att dessa skapelser kan vandra hur de vill.
Utseende
Sylvanska alvsläktet har oftast kastanjebrunt, långt hår och de bär uteslutande kläder som har samma nyanser som skogarna beroende på årstid. Du ser t.ex aldrig en Sylvan med röda kläder då det bryter harmonin med bakgrunden ute i skog, utan man brukar se dem klädda i mörkgröna kläder med något litet brunt som bryter lite som barken på träd brukar. Dessa alver brukar ofta ha håret utsläppt, men man ser dem lika ofta med håret uppsatt på olika sätt beroende på vilket sätt deras hår är minst i vägen då de rör sig mycket genom stora skogar. Klädesmässigt brukar de oftast ha mörkgröna mantlar, mörkgröna tunikor, mörkgröna eller bruna byxor och ibland även någon form av mörkgrön struthätta för att dölja sitt ansikte och sitt hår.
I’Awartha å sin sida har grågrön ton på sin hy, mörkt hår i olika färger och kattformade pupiller. Deras kläder är praktiskt utformade i mörkare nyanser av grönt, brunt och grått. De är väldigt pedantiska med sitt utseende, om man räknar bort deras spejare och krigare som inte kunde bry sig mindre om skicket på sina kläder och sitt hår. De tatuerar även in mörkbruna, mörkgrå och svarta mönster runt sina ögon vid födseln som betecknar de månader de föds i.
Krigsföring
Det Sylvanska släktet har som sagt varit förföljt av både olycka, sorg och överlägsna fiender av olika former. Därför tog de kontakt med Tareldars ädlingar och fick sin drottning som väckte skogen till liv som försvar mot de med onda avsikter. Denna förtrollning gör att träden kan röra på sig för att omringa stora kompanier av fientligt inställda individer, för att sedan med hjälp av sina rötter krossa och kväva det de anser vara sina fiender. Dock då trädens andar är osäkra skickar de bud till Sylvanerna genom något som utomstående kallar ”ett oförklarligt mummel” som varslar om inkräktarna till skogens barn. Då varningarna når alvernas starka hörsel samlar de sina stridstränade trupper och söker upp inkräktarna. Då beslutar de sig antingen för att föra dem ut ur skogen, ha ihjäl dem om de är fientliga eller också ta kontakt med dem om det verkar vara viktigt.
Hierarki
Sylvanska hierarkin består enbart av en drottning som ser till sitt folks bästa. Samma drottning har suttit på tronen i över femtusen år nu, och hon är fortfarande lika älskad av sitt folk i dagsläget som då hon räddade deras älskade skog. Drottningen är rättvis på alla sätt som är möjligt då hon lyssnar till sitt folks vilja och styr i enlighet med detta. Tack vare sitt sätt att styra är det inte en enda av skogens alver som hyser en ond tanke om henne.
Religion
Sylvanerna dyrkar Den stora modern.
I’Awartha dyrkar månen och stjärnorna.
Gåvor
Inga kända gåvor.
Tareldar
Land: Nenda’már Befolkningsmängd: 11.000 Statsskick: Monarki Regenter: Kung Ilithin Språk: Quenya, Sindarin och människospråket
Tareldars boplats Nenda’már, som ligger beläget i de sydöstra bergen på gränsen mellan Etridien och Tallbart, är döpt efter det hundratal forsar som rinner från bergen, runt staden, och sluter upp i en stor älv som senare splittras , då den rinner runt och genom Alvernas stad. Staden i sin tur är byggd i vit marmor, det mest förädlade guld, det renaste silver och den klaraste kristall. I den sista staden av Tareldar sträcker sig vita glänsande torn sina långa spiraler upp mot molnen, och mellan dessa guld och silverbeklädda torn går de vackra kristallbroarna som är det verkliga upphovet till att regnbågens färger ibland återspeglas på den stjärnklara natthimlen under vinterhalvåret. I det största tornet av alla i Nenda’már är världens enda besvärjarakademi belägen i stadens ytterkant, då Tareldar är de absolut skickligaste och visaste besvärjarna som vandrar på den ständigt levande jorden. Det är därför Tareldar är det alvsläkte som människorna har mest kontakt med, då besvärjarna är mycket eftertraktade som rådgivare åt de högre uppsatta vida kring i Etridiens Kejsardömes samhällestruktur. Och alla andra raser vill även öppna handel med Tareldars mytomsprungna mästersmeder, vilka sägs ha smitt de forna alvkonungarnas mäktiga svärd, som i sin tur förlorades då deras ägare slets ut ur världens åldersslöja.
Utseende
Tareldar är de stolta och sorgsna arvtagarna till de krafterna som skapade världens alla olika ting. De är ofta långa, alltid rakryggade och de har ofta mycket långt hår som uteslutande är silkessvart i färgen. Kläderna de bär varierar i alla möjliga färger, men dock skulle de ALDRIG få för sig att bära svarta färger, då deras mörka frändesvikare har tagit denna färg till sin egen räkning. Snitten på kläderna brukar vara väldigt glamorösa, men fortfarande praktiska att röra sig i. Du ser ofta Tareldar med något som verkar lite rockaktigt, med klockärmat och de bär gärna höga, mörkbruna stövlar.
Krigsföring
Tareldar har sett nog av allt vad krig heter, därför har det belagt sin stad väldigt avsides från omvärlden och dessutom byggt en hög mur runt om Nenda’már. Men om något skulle hota hyser deras underbart vackra stad soldattränade alver som skulle kunna ta till vapen om deras magiska fällor belägna runt hela deras landområde skulle brytas eller svika. Dessa soldattränade alver har tillgång till svärd, rustningar, bågar, spjut och andra vapen som kan komma till nödens användning. Utöver detta är Tareldar väldigt trygga i sin stad och vägrar plocka upp vapen av något slag. Det råder nämligen en pacifistisk lag i Nenda’már som förbjuder alla varelser att bära vapen.
Hierarki
Tareldar har ett monarkistiskt styre där den sista ädlingen från skapelsen, Storkonung Ilithin, styr tillsammans med besvärjarnas råd. Detta styre är rättvist på alla sätt och tar hänsyn till alla, då varje individ har sin egen talerätt och får vara närvarande vid rådslagen. Här får de även föra talan hur mycket de vill, bara de begär ordet under någon av pauserna de tar efter att ha diskuterat varje fråga.
Religion
Tareldar tillber modergudinnan.
Gåvor
Alla Tareldar är födda med besvärjarnas gåva och kan med många långa års träning lära sig magins allra djupaste hemligheter. Men då kriget fortfarande ligger starkt i minnet är det bara ett fåtal som väljer att beträda en fullfjädrad besvärjares smala, långa och hårda stig. Dock lär sig alla Tareldar ritualmagier som har goda effekter. Att kunna göra en helningsritual måste alla kunna innan de släpps utanför Nenda’már och dess mur.
Frostalver
Land: Heleg'Talath Befolkningsmängd: Okänt Statsskick: Senat Regenter: Senatorerna av de nio klanerna Språk: Sindarin och människospråk
I norr, på de karga isiga slätterna och bland de snötäckta bergen bor ett alviskt släkte som inte ens Tareldar haft någon fast kontakt med: Frostalverna. Avskiljda från den övriga delen av kontinenten har frostalverna utvecklat en helt egen kultur, och då jordbruk är omöjligt har de helt andra levnadsvillkor än alla övriga släkten. De enda som haft någon handelskontakt med frostalverna de senaste århundraden är barbarerna, som i utbyte mot olika tjänster fått hantverk som aldrig visats utanför deras nordliga domäner.
Med bostäder i Heleg’Talath bergen, där de bedriver sitt hantverk i sina grottor, lever de olika klanerna på vad isen än har att erbjuda dem. Lika plikttroget som från tiden när de kom dit, bevakar de fortfarande Heleg’Talath efter en kommande invasion av de fördärvade, för detta var deras orsak att med tunga hjärtan bege sig till detta nordliga läge. En glömd, om än inte av alverna, vapenpakt där tusentals frivilliga alver begav sig långt upp norr för att vakta Etridiens nordligaste del och för att varna den fria världen om mörkrets makter åter igen började befästa sig i norr. Tirith’Gwaith är vad de kallar sig själva. Och varje gång en ny föds uppe i norr till att bli Tirith’Gwaith får de sina handflator tatuerade med Calad’cuil heliga och välsignade mönster, så att de kan känna av mörkrets krafter så snabbt den är i närheten.
Utseende
Frostalverna är otroligt bleka, då de oftast bär en heltäckande mask av värmande tunt tyg för att skydda ansiktet mot förfrysning. De har snövitt hår och oftast isblåa ögonbryn. Deras klädsel består ofta av snövita sälpälsar som är sammanfogade med hjälp av magiskt framställda vätskor som är baserade på den trögflytande vätskan som man hittar i sälarnas späck. Dock när de beger sig ned till Etridiens kontinent bär de gröna yllekläder, varav de importerar tyg från barbarerna, dock bär de alltid någon form av päls.
Krigsföring
Frostalverna har väldigt få fiender så här långt norr, men det händer att deras vaktpatruller någon gång då och då stöter på ett snötroll. Dessa fäller de med väl placerade pilar från deras hornbågar. De bär även dolkar gjorda av det hårdaste ben som existerar i flertal, gömda på olika ställen, lättåtkomliga om ett hot skulle uppenbara sig. De har dock briljant utformade stridstrategier om de fördärvade skulle börja röra sig söderut mor Etridiens stora kontinent. En taktik som är menat att ge Etridien tid att mobilisera en armé stor nog att slå tillbaka invasionen.
Hierarki
Tirith’Gwaith är uppdelade i nio klaner som alla har ett överhuvud, en senator. Dessa nio senatorer bestämmer vart de vakthavande patrullerna ska röra sig, de ser till att alla klaner har nog med föda och liknande för att klara sig och de är även de enda fullfjädrade besvärjarna som håller till så här långt norr.
Religion
Tirith’Gwaith följer ingen särskiljd religion, utan de lever som de känner är mest lämpligt för stunden. Dock älskar de den klara stjärnhimlen och det vackra norrskenet som befinner sig på himlavalvet så här långt norr. Det enda som är heligt är egentligen Calad’cuil och dess heliga mönster som alla Tirith’Gwaith bär.
Gåvor
Frostalverna har inga särskiljda gåvor, utom det att de klarar av extrem kyla mycket bättre än alla andra raser.
Relationer mellan alverna
Relationerna mellan alverna har aldrig varit vidare bra, utan snarare misstänksam och alltid nära till strid.
Tareldar
Tareldar har ingen direkt dålig relation med någon annan av stammarna, dock avskyr de Duranerna och är misstänksamma mot de Sylvanska stammarna. Sägs ha fått ett meddelande om ett möte med en Frostalvisk delegation på neutral mark av Frostalvernas tycke.
Ereb’Uir
Ereb’Uir är ytterst misstänksamma mot alla alvstammar, de är dock på god fot med de Sylvanska alvstammarna. De avskyr Duran.
Frostalverna
Frostalverna saknar relation med all omgivning, men det sägs att Tareldar har fått ett bud om att de skall möta en delegation av Frostalverna på neutral mark.
Sylvan
Sylvan har dåliga relationer med alla andra alvsläkten och har haft öppet krig med det Duranska släktet. De har dock öppna diplomatiska relationer med Ereb’Uir.
Laiquendi
Laiquendi saknar relationer med alla utomstående från deras skogar. De har haft korta samtal med Tareldar, men inga av de andra stammarna har sett dem sedan skapandet av solen.
Förhållande med människor
Alverna ser ned på människor och halvalver med en väl dold förakt. De anser att människorna är förhastade, råbarkade, impulsiva och saknar tålamod. Och faktumet att de svek alverna för en allians med Mörkeralverna i den Kejserliga Provinsen, Etridien har inte förbättrat relationen mellan alver och människor. Den enda relationen mellan alver och människor som existerar är mellan Ereb’Uir och skogsbyarna i Tallbarts provins.
Förhållningssätt mot svartblod
Alverna låter sig inte bekommas av svartbloden som existerar i världen. De anser att svartbloden är mer vilseledda än människorna, men då de fanns då alverna kom till världen låter man dem oftast vara ifred och leva för sig själva så länge de inte bedriver sig av skadliga aktiviteter i närheten av de alviska bosättningarna.
