Religion
Från Lajv-Wiki
Innehåll |
Korp - Månskäran
Korps religion kallas Månskäran. Dess symbol är en vit halvmåne med svart bakgrund. Religionen är en viktig del i en korps liv. Det är den som uppmuntrar folk till sitt handlande, ett handlande som gör att Korp befinner sin i ständig ekonomisk högkonjunktur. Utan religionen skulle inte ekonomin, vetenskapen och överhuvudtaget provinsens överlevnad fungera. Religionen skapar också en tydlig gemenskap mellan korpar, och de har sällan inbördes konflikter.
Alla korpar är övertygade om att Sariour existerar. Sariour är guden som tillbeds i Månskäran och benämns aldrig han, hon, den eller det – bara Sariour. Att tveka Sariours existens är det samma som att idiotförklara sig själv. Denna åsikten har invånarna i Korp även om det övriga Etridien. Reglerna säger dock att en sann följare av Månskäran skall visa sympati över de stackare som fötts in i fel religion. Man skall också, när ett bra tillfälle ges, föreslå konvertering till Månskäran genom att visa vilka rikedomar Sariour hjälper de rättrogna med. Det varierar emellertid hur religiös man. Har man inte tid att gå på andakter av olika anledningar, behöver man inte göra det. Alla som dyrkar Sariour har en sak gemensamt. Spendering. Att spendera sina pengar på tjänster och att köpa saker är att visa hur mycket Sariour hjälper en, och på så vis hyllar man Sariour. De flesta som följer Månskäran brukar be mot huvudstaden Sariour en gång varje dag. Detta sker direkt på marken, på en mantel på marken, inomhus, utomhus eller vad som behagar och finns att tillgå. Huvudsaken är att man sätter sig på knä och bockar sig ner mot marken i riktning på Korps huvudstad, Sarious – eller mot månen om den syns, någon gång under dagen – vanligtvis på morgonen. Eftersom Sariour således är mörkeralvernas gud ser Korp mörkeralverna som överlägsna alla – de är Sariours barn, Månens barn, de utvalda. Av den anledningen behandlar Månskärans rättrogna, från guvernören till gruvarbetaren, mörkeralverna med djup respekt.
Månskäran har alkemister, och många tolkar och förväxlar dem i likhet med Kejsarens munkar eller präster. Alkemisternas ena uppgift är att visa Sariours makt och sprida tron inom Korps gränser, men också handelshus som besöker provinsen. De håller spektakulära föreställningar i de enorma katedralerna som huggits ut i bergen, för att visa hur mycket Sariour hjälper dem. Deras andra uppgift är att, tillsammans med folk som de anställer, ta hand om utvecklingen i landet i form av vetenskap, som senaten ger mycket pengar till. Alkemisterna har förbud att lämna Korp. Alkemisterna är alltså inte i närheten av präster, de leder böner och visar och sprider Sariours storhet.
Som nämnt finns det flera stora makalösa katedraler runt om i Korp. Den största heter Sariours Katedral och finns i huvudstaden, Sarious, och har huggits ut ur bergen. Porten är av tjock metall och kräver flera dragdjurs stryka för att öppna. Eftersom katedralen är inuti berget, som håller uppe sig självt, behövs inga pelare. Allt man tidigare tyckte var storslaget, blir plötsligt väldigt litet och löjligt när man inträder katedralen. Enorma eldar lyser upp hela katedralen, och storslagna målningar täcker väggarna från golv till tak. Flera hundratals besökare kan få plats i katedralen och ändå ha gott om svängrum. Fanatiska dyrkare av Sariour och alkemister brukar infinna sig här och älskar att underhålla besökare från hela Etridien med sina historier om Sariour. Man vet inte hur gammal katedralen är eller hur man lyckades åstadkomma en sådan storslagenhet. Vissa menar att det är Sariour som gjort katedralen. Runt om i provinsen finns det andra mindre tempel byggda i sten eller trä. Inom Månskäran tror man på reinkarnation, och beroende på hur väl man dyrkar och hyllar Sariour, desto bättre får man i nästa liv.
Firien - Jing
Jing. Tjuven som kan lägga beslag på allt, till och med tid och rum, prisas högt i Firien. Utryck såsom "flink som Jing" och ”haha, nu har Jing varit här igen!” (används då saker försvunnit spårlöst) är inget ovanligt. Då man är säker på att Jing var en vanlig man finns det ingen anledning att direkt be till honom. Men de flesta drömmer om att uppnå samma nivå som den store tjuven. Jing vandrade inte ensam under sina resor. Han hade sin bevingade kompanjon Keel, oftast sittandes på hans högra axel. Det sägs att Jing kunde svinga Keel likt ett svärd och att inga lås kunde hålla honom borta.
Det finns många historier om Jing. Kanske den mest kända handlar om dubbeljungfrun, den största och värdefullaste ädelstenen som hade sin sista viloplats längst uppe i mästertjuven Vhaatix torn.
Vhaatix visste inte vad han skulle göra med sin ädelsten, så han byggte ett högt torn. Han annonserade ut att den som kunde ta sig fram till stenen utan att Vhaatix själv märkte något fick åberopa äganderätt för juvelen.
Dubbeljungfrun lika hög som två manslängder och även lika bred som två mansbrädder fungerade som en fyr för tjuvar och banditer. Åren förflöt, många kom för att pröva lyckan, men alla misslyckades. Det var en lång vandring hem, de flesta hade inget mer att leva för och stannade kvar vid tornets fot. De livnärde sig på att sälja saker till nyanlända tjuvar. Innan platsen runt tornet kunde liknas vid en by kändes den mer som en marknad, "Marknad" skulle också bli den framtida stadens namn.
En dag anlände Jing. Innan Vhaatix hann reagera hade Jing lagt sina händer på den sagolika juvelen. Innan Jing drog vidare splittrades kristallen och de två fagra tvillingarna som varit inbäddade i kristallen stod fria. De, tillsammans med Vhaatix, styrde över staden och styr än i dag orörda av tidens hand.
Tallbart
Mendaris prästinnor/Soltroende
Det största av Mendaris tempel finner man i Stillbacka. Det är nybyggt, med mycket generösa summor pengar donerade av Kung Hampétera strax efter att han fick sin titel. Samtidigt så omorganiserade sig prästinnorna inom ordern, för att bättre kunna ha överblick inom landet med den nya adeln. En Överprästinna valdes, Midima af Linderie (tilltalas med ers nåd av alla, undantag Kungen och kejsaren), och varje hertigdöme fick en ansvarig prästinna (Abbedissa), som ansvarar för att organisera tempel inom alla adelsmän som faller under henne och för att vara rådgivare åt Hertigarna. De flesta adelsmän/kvinnor inte är sena att utnyttja detta, då folk ser upp till prästinnorna.
Prästinnorna brukar oftast vara klädda i vitt och blått. Kåpor med stora ärmar och massa broderier är något av en uniform för prästinnorna. Prästinnor av lite högre status har ofta en form av sjal i blått som är knuten kring midjan med knuten fram, så att ändarna får hänga ner.
Den gyllene solens Brödraskap/”Solriddarna”
Ett brödraskap bestående av individer som lever efter idealet om mod och heder. De varnar hellre en motståndare att lägga ner sina vapen, då allt liv är heligt och de inte vill ta något i onödan. Skulle denna varning inte följas, så slår de till med full kraft. De följer solen, och är livvakter och soldater åt Solgudinnan och hennes prästinnor. I sig själva har de ingen personlig makt, men då de är den största beväpnade styrkan i Tallbart så tåls de att nämnas. Viktigt att nämna är att Kung Hampétera’s personliga livvakt består just av Solriddare, en gåva av Mendari kyrkan.
Titlar är viktiga hos riddarna, även om alla kallar varandra för broder. En som nyligen tagits in i broderskapet kallas för ”Novis”, och bär en tabard i vitt, tills han har tjänat brödraskapet en viss tid, eller bevisat sig uppehålla idealen brödraskapet strävar efter. Man kallar inte en novis för broder, utan man tilltalar dem vid namn.
Nästa titel är ”Broder”, och det är här man finner majoriteten av riddarna. De har ofta en personligt dekorerad tabard, men liksom alla andra så visar de sin tillhörighet till brödraskapet genom tygstycken i blått fastknutna på kroppen. Den vanligaste formen av detta är en sjal, i stil med den som vissa prästinnor har, knutna kring midjan.
En erfaren Broder får titeln ”Äldste”, vilket gör honom till en form av underofficer inom brödraskapet, men samtidigt är det också en titel som visar på broderlig respekt. Skulle där vara flera ”Äldste” i en grupp, så följer man den som är mest erfaren.
En riktig dedikerad och erfaren äldste får titeln ”Centari”, och får mer ansvar inom ordern. Saker som logi för solriddarna inom städerna, organisera byvakter och att befordra noviser till broder och broder till äldste. En Centari har alltid av tradition en blå tabard. Skulle en större grupp med Solriddare bli utskickade samtidigt så är det troligt att den leds av en Centari, med två äldste under sig.
Den näst högsta titeln är ”Väktare”. Sedan omorganisationen av riddarna så är där sex stycken, en per Abbedissa och en som leder kungens livvakt. Som ett tecken på en Väktares trogna tjänstgöring, så får de samma rang inom Solkyrkan som en vanlig prästinna. Detta är enda undantaget som tillåter män att ingå i kyrkan.
Marskalken är den högste ledaren inom brödraskapet, en person som gång på gång visat hur dedikerad denne är till Mendira. Liksom väktare så har Marskalken även rang inom Solkyrkan. Han har en röst i Solkyrkans råd, liksom Abbedissorna och Överprästinnan. Den nuvarande Marskalken är Oluf van Borun, en bastant byggd herre från södra Tallbart, med långt grått skägg. Trots sin ålder så sägs han vara stark som en björn och ingen inom brödraskapet tvivlar på hans skicklighet med ett svärd. Han har haft sin titel i nästan 20 år nu och där går rykten om att Oluf funderar på att stiga ner från sin plats som marskalk, för att låta en av Väktarna ta över och själv dra ut på en sista resa för att rensa ut Minervadyrkare.
Det finns två inofficiella titlar som inte tillhör Solriddarnas Hierarki de kallas för ”kämpe” och ”Hjälte”. Dessa titlar är mer baserade på respekt än på rang och erfarenhet. En kämpe är en som bevisat att han lever upp till de perfekta riddaridealen. Till och med noviser har lyckats bli utnämnda till detta. Att på egen hand skydda någon under näst intill omöjliga odds utan att på något vis ge vika eller tveka, det är bland det mest respekterade en riddare kan göra.
En ”Hjälte” däremot, är en riddare som överlevt skador som borde dödat dem flera gånger om. Flertalet berättelser täljer om riddare som vägrat ge in för döden och som mirakulöst blivit helade. De ses som särskilt utvalda av Mendari, pånyttfödda för ett särskilt syfte, som bara Gudinnan själv känner till. Andra solriddare, prästinnor och soltroende visar dem mycket respekt. Det händer att fanatiska soltroende slår följe med hjälten på vad för resa han än är på. Det har vid tillfällen bildats en mindre armé av fanatiker kring en Hjälte. De förekommer inte ofta, det kan gå ett par generationer mellan varje Hjälte, men att träffa en anses vara på gränsen till att träffa Överprästinnan eller Väktare, så pass respekt åtföljs av titeln.
För att gå med Solriddarna, så talar man med just riddarna. Vilken riddare som helst av broders rang eller högre har rätt att testa en som vill bli solriddare för att denne ska få bli full Novis. Oftast så innebär testet någon form av fysisk och mentalt styrketest, men det kan variera beroende på vem som leder provet. För att provet ska vara giltigt ska det bevittnas av en annan broder eller av en prästinna.
Religion
Tron i Tallbart kretsar kring tre gestalter, syskon, som sägs ha existerat så länge det har funnits människor inom rikets gränser. Gudar, som gav människorna inom Tallbart kunskaper, av olika slag, och gav dem skydd.
Mendira, den äldste, sägs ta gestalten av en ung men bestämd kvinna, med hår så ljust och glimmande att det reflekterade solen som en spegel. Hon var den äldste, den visaste och enligt många den vackraste av syskonen. Hon skapade världen, gav den värme och liv. Solen var hennes tecken, den gav hopp till alla varelser.
Den mellersta var Mumbra, en kort, kraftigt byggd mansfigur, med kraftig brun hår och skäggväxt. Han sägs vara den envisa och uthållige, den som aldrig ger upp. När hans syster skapat världen så var det hans ansvar att sköta den. Ta hand om den på samma sätt som en bonde tar hand om sina åkrar. Hans gåva till människorna var kunskap om landet. Han lärde dem bruka jorden och hur man jagade. Uthållighet och envishet var något han predikade om, för det menade han, ledde till framgång. Hans tecken var Jorden man gick på, och även om han inte hade samma pondus som sin syster, så var jorden alltid där, obeveklig.
Minerva, den yngste sägs ha tagit skepnaden av en yngre kvinna, på gränsen till ett flickebarn, med hår svart som natten och glittrande ögon som tycktes le mot allt och alla. Ur hennes läppar kom oftast inga råd, utan ofta lekande skratt. Hon lärde människorna att vad man än gjorde så skulle det göras med glimten i ögat. Livet må vara hårt och tråkigt, men man måste ha kul med. Hemligheter var också något som kom av Minerva, liksom att snoka reda på dem. Månen var hennes tecken, då hon hade i uppgift att ledsaga och övervaka människorna då hennes syster vilade sig om natten
Man vet inte exakt vad, men något hände mellan syskonen som skulle förstöra deras relation. Visa berättelser täljer hur Minerva lurade sin bror att spela ett spratt med Mendira, ett spratt, som inte alls föll den guldhåriga systern i smaken. I andra sagor, började Minerva umgås lite väl personligt med människorna. Det finns ännu fler versioner av hur det hände, men slutresultatet var att Mendira förbannade sin syster, till att aldrig kunna ta sig ner till världen igen, utan kunde bara visa sig som månen. Mumbra, som var den lugnaste och stabilaste av de tre, försökte lugna ner sin syster. Men Mendira skulle ha sin rätt. Till svar mot Mumbras försök att sluta fred så förolämpade hon honom, kallade honom en tölp som inte förstod sig på ära och heder, vad man gör och inte gör. Mumbra svarade inte, utan ryckte på axlarna och vände sin syster ryggen.
Sedan den tiden, har syskonen aldrig varit på god fot. Detta reflekteras i de människor som kom att följa dem.
Mendira, solgudinnan
Mendira är värmen, solen, hoppet och äran i folks hjärtan, och visheten som alla strävar efter. Hennes dyrkare är de som bor i städer. De som sätter vikt på ett propert sätt att uppföra sig, och att vishet och lärdom är den viktigaste aspekten hos en människa. De som viger sitt liv åt hennes majestätiska aspekt av livet, är solprästinnorna, som för hennes talan för folket. De predikar var de vill, när de vill det, men man finner ofta en prästinna som gjort det till sin plikt att predika för en by eller stad, och som stannar där. De tempel som byggs i Mendiras ära är oftast stora och rymliga, med enorma fönstergluggar som ljuset kan strömma in genom. Ofta med stora eldfat inomhus för att ge ljus om natten, då Mendiras tempel aldrig är stängda.
De soldater och krigare som slåss för Mendira är Solriddarna. Man ser dem oftast som väktare vid soltempel och som stadsvakter i städer och större byar. De fungerar även som livvakter åt prästinnorna när de är på resande fot. Skulle det inte finnas en Solprästinna inom socknen, så är det den äldste och mest erfarne Solriddaren som för talan åt prästerskapet. Detta ger honom inte rätt att förklara folk kättare(mer än i extrema fall) men det gör att folk kommer söka sig till honom för råd i olika situationer.
De som följer Mendira ser överlag ner på de som följer Mumbra, då man anser dem obildade och hänvisar till de otaliga berättelser och legender som täljer samma sak: att Mendira är den starkare av de två gudarna. Dock så försöker man inte motverka Mumbras dyrkan, då den i grund och botten är harmlös, då majoriteten av hans dyrkare är bönder och jägare och inte har några högre mål i livet än att förse sig och sin egen familj med mat på bordet.
Allt vad Minervas dyrkan är, är förbjudet, av den enkla anledningen att det var Minerva som svek Mendira. Soltroende erkänner visserligen Minerva som en separat gudinna, men man ser henne som motsatsen till Mendira; fylld av synd, hemligheter och mörka tankar. Skulle någon påstå annorlunda så får man se upp så att ingen soltroende hör det, för det leder onekligen till att bli förklarad kättare av prästinnorna, eller av den solriddaren med högst rang inom socknen.
Mumbra, fader över jord och djur. ”Jordguden”
De mödosamma skördeveckorna började dra sig mot sitt slut. Bonden Sten var inte lika ung som resten av bönderna men han kämpade på ute på åkern och uppskattade alltid en god dags arbete. Detta år hade det tagit längre tid än vanligt att få ihop grödan, men en efter en blev bönderna klara, alla var tacksamma för den rika skörden som skulle hålla både länge och väl. De var alla överens om att årets skördefest skulle bli den största och bästa på länge, Mumbra hade verkligen haft ett gott öga för dem i år, detta skulle firas i flera dagar. Till sist var det bara gamla bonden Sten som hade arbete kvar att göra, medans de andra arbetade inför festligheterna gick han ensam i arbete, han såg barnens glada miner och männen och kvinnorna som hjälptes åt för att bygga upp både bord och laga mat. En äldre flicka kom springandes med en bukett sena sommarblommor till honom ”Mumbra har gett oss så mycket glädje, jag hittade blommor och tänkte på dig som arbetar hårdast av oss för att samla ihop Mumbras gåvor”. Senare samma kväll stod det till med stora festligheter och alla viste att allt hårt arbetet varit värt det. Nu hade de mat så de klarade sig och kunde gå och lägga sig tryggt vetandes att Mumbra gick med dem. Och stoltast och gladast av alla festande var Sten, ännu ett år hade han kunnat sätta sig ner bland de andra männen och säga att skördetiden var över. Nu var det bara en hård vinter att vänta.
Bönder, jägare och bybor. Det är de som följer Mumbra. Men även jägare och folk som ofta är på resande fot ser upp till honom. Där finns inget centraliserad dyrkan, men man brukar offra till honom vid högtider för att visa sin uppskattning till honom. Mumbras dyrkare har ett svart eller brunt märke i pannan, för att representera Jord och mark.
Det märks rätt fort vilka som följer Mumbra. Bortsett från märket i pannan så tenderar de att ha fötterna på jorden och vara lugnare än de soltrogna. De tar problemen som de kommer. Av alla Tallbartaner så är det de som är de som lättast accepterar andra. Detta kommer i filosofin att det finns mer viktiga saker att lägga ner tid och ork på, istället att bråka om detaljer.
Minerva, Släktskapet. ”Mångudinnan”
Hon visste att efter detta skulle det inte finnas någon återvändo. Hon hade vänt sig från solens ljus för längesedan och nu var tiden inne för att möta något så mycket större. ”Du bär på ett stort hat väverska” hade han viskat ”säg mig, har solen svikit dig med?”. Solen hade inte bara svikit, den hade tagit bort den enda hon skattade mer än sitt eget liv. ”Minerva lystrar till dig, hon vet hur det är att bli lämnad” hon viste att det var sanningen som sades. Nu stod han tryggt bakom henne med gruppen av människor, de som lett henne bort från sorg och förtvivlan till en ny värld av tillit och vedergällning. Hon lyfte sin första sten i samma stund som månen stod mitt på himmelen. ”Hos oss finns det inget tvivel, vi skall straffa solen, den som lyser och bländar människan, den som bränner”. Sten bredvid sten, tystnaden lade sig och de, hennes nya familj, såg på när hon sakta lade ner den torkade bröllopskransen i mitten av stenringen hon byggt upp. Hon skymtade kransen för sista gången, den som hon knappt kunnat släppa taget om förr, lade en sista sten att vila på de andra. ”Minerva tar emot din gåva och vakar nu och för alltid över dig, i varje steg du tar, i varje val du gör så är Minerva alltid med dig”. När hon reste sig upp och såg på Minervas prakt skina över henne kände hon sig för första gången på lång tid inte ensam längre.
Av alla dem som gått in i Minervas famn är det bara en sak som alla har gemensamt: En misstro mot soldyrkare, på gränsen till hat och hos vissa, mer än hat. Grunden till detta är ju enkel, det var ju ändå Mendira som bestraffade Minerva för en liten struntsak, bara för att hon inte tålde att någon gjorde något annat än det hon sagt. Att de soltrogna ofta behandlar jordtrogna eller folk som har andra åsikter som om de vore mindre värda är också en faktor. Därför ser Minerva dyrkarna Solen som sin fiende, och föredrar att hålla sina aktiviteter mitt i natten i månljus, helst när månen är full. Hur dessa aktiviteter ter sig skiljer sig markant från grupp till grupp.
Minerva dyrkare samlas i smågrupper, där varje ny medlem ska bygga ett eget litet altar till Gudinnan i området, för att visa att man med öppet hjärta ansluter sig till släktskapet. Genom att ansluta sig till ”släkten”, så får man en familj, en grupp som stöttar en och hjälper en att uppnå något man inte kan på egen hand. För dem som blivit dåligt behandlade och söker hämnd så ger Släkten möjligheten. Vad som än tynger dig, vem som än förpestar ditt liv så står syskonskapet där för att hjälpa sina medlemmar. När du har fått hjälp är du bunden att själv hjälpa nya familjemedlemmar.
Men släktens främsta motståndare är och förblir soltroende, speciellt solriddarna. Oavsett vilken bakgrund man hade innan man gick med i släkten, så förväntas man att försöka omvända fler till Minerva. En soltroende som omvänds ses som en mycket bra händelse, då man tagit en av Mendiras trogna och fått denne att inse sitt misstag.
Duran - Modergudinnan
Det Duranska släktet har försökt behålla sin ursprungliga alviska religion, De tror på Modergudinnan. Modergudinnan är solen, månen, elden, vattnet, träden, växter djur och Duranerna själva. Modergudinnan är altet.
Butin
Butinier är som regel djupt religiösa och tillber sin gud Lysari med hängivelse. Lysari representerar ljuset - på grund av detta existerar en viss misstro för mörkret och allt som förknippas med det. Att gå ut i mörkret utan en lykta eller fackla är inget en butin normalt gör utan att överväga om det är riktigt nödvändigt. Trots detta finns medvetenheten om att inget ljus kan finnas utan skugga, och att ingen dag kan finnas utan mörker. Det är tradition att en butin aldrig fattar beslut av större vikt där det finns okända skuggor - mörkret ses som ett dåligt omen. Detta gäller framför allt platser som skogar och dylikt, men det går bra att till exempel fatta beslut i ett tält som slagits upp på en sådan plats.
Religion och högtider
I Butin dominerar en stark naturreligion knuten till gudomen Lysari, symbolen för ljus. Lysari är starkt knuten till solen, och Butins religiösa högtider cirklar till stor del kring solens rörelser och naturens kretslopp. Lysari är dock både en symbol för elementen och en personlig, om än könlös, gudom. Lysari kan kallas ömsom för Fader eller Moder, ofta beroende på vilket kön tillbedjaren har men även vad som tycks passande vid tillfället. Båda variationer existerar i böner och sånger.
Religionen är starkt knuten till Butins utpräglade jordbrukskultur, vilket manifesteras i firandet av de åtta högtiderna, men också med den vördnad de fyra elementen behandlas. Stora eldar och framför allt åska behandlas med en blandning av andakt och rädsla. Liksom andra naturfenomen ses blixtoväder som en demonstration av naturens makt över människorna, men särskilt vid åska går det att fysiskt känna Lysaris närvaro.
Högtider
Butinier firar åtta huvudhögtider fördelade över årets dagar. Traditionellt börjar och slutar året vid slutet av den sista skörden - Samharrin.
Midsommar
Butinsk midsommar firas på den ljusaste dagen på året. Detta är den största högtiden i den butinska traditionen, då Lysari är som starkast vid denna tid. Ekkvistar och sommarblommor, framför allt kamomill, används för att dekorera inför festligheterna. Kvinnorna dekorerar håret med band i gult och guld, och bär ofta blommor eller blomkransar. Fruktbarhet, styrka och kärlek är fokus för högtiden, och olika tävlingar hålls ofta under de tre dagar den traditionellt firas.
Skördetid
Skördetiden firas i slutet av sommaren och markerar tiden för den första skörden, men även Lysaris minskade kraft inför vinterns intrång och förberedelse inför solens återfödelse efter Vinternatt. Traditionellt dricks cider gjord på äpplen till en lite mer dämpad fest, och skörden åtnjuts med olika sorters bröd. Och en stor brasa.
Höstfest
Höstfesten firas när dag och natt är lika långa, och är butiniernas tacksägelsehögtid. Dessa dagar är en tid för balans och reflektion; en tid då butinierna tänker på alla de gåvor och utmaningar de fått under sommarens lopp. Vin, ekollon och granatäpplen förknippas traditionellt med högtiden. Samt en stor brasa.
Samharrin
Samharrin är de dödas fest och markerar slutet på skörden och året. Lysaris död inför Vinternatt innebär att slöjan mellan de dödas och de levandes rike är som tunnast under denna tid, och det är under denna festlighet det är lämpligt att säga adjö till de släktingar och vänner som dött under året. Vid denna högtid är det lämpligt att samlas framför den öppna spisen i hemmets säkerhet, dricka mjöd och be om en mild vinter.
Midvinternatt
Midvinternatt firas den mörkaste tiden av året, och det är tradition att butinierna går ut precis innan gryningen för att se Lysaris återfödas. Detta är pånyttfödelsens högtid, och den markerar ljusets seger över mörkret och vintern. Med mjöd och vin firas ljusare dagar, och borden dekoreras med järnek och murgröna.
Ljusfest
Ljusfesten firas ungefär två månvarv efter midvinternatten, och inför denna högtid är det sed att ta ett ordentligt bad. Ljusfesten firar vinterns slut med rening och förnyelse. Basilika, russin och kanel är traditionella symboler. Intages med fördel framför en stor brasa.
Vårblot
Vårblotet firas när dag och natt är lika långa, Under tre dagar firas sådden och annan planering – allt är nytt och allt ska firas! Kvinnorna binder extra färgglada band i håret, och om det är kallt får man hålla sig varm genom att dansa. Påskliljor, krokusar och andra vårblommor används för att dekorera borden, och en stor brasa är obligatorisk för värmens skull.
Sommarfest
Detta är den mest lössläppta av de butinska högtiderna, i vissa byar med undantag för midsommar. Högtiden markerar starten för sommaren, och denna kräver förstås uppmuntran för att komma igång ordentligt. De butinska kvinnorna ser det som tur att bli gravid under sommarfesten, och det är ofta hård konkurrens om byns stiligaste ynglingar. De äldre ser mellan fingrarna – fruktbarhet är ett gott omen inför sommaren.
Ritualer & Sånger
Ritualer
Eld förknippas starkt till Lysari, och är därför ett viktigt inslag i de flesta ritualer.
I skymningen samlas Lysari-anhängarna kring en brasa för att förbereda sig inför det stundande mörkret. Vid högtider är denna brasa ganska stor, men till vardags räcker det med i princip vilken eld som helst. Även utanför Butins gränser består denna tradition så långt det är möjligt, och butinierna skapar samhörighet genom att ta del av den uråldriga ritualen.
Antingen en präst eller den äldsta medlemmen i gruppen ber en bön när alla är samlade:
Skymningsbön
”Lysari, försvara oss, o vår moder/fader.
Ty natten är mörk och full av fasor.
Ljusbringare tänd dina stjärnor, o vår moder/fader.
Så de kan leda oss genom den mörkaste natt.
Ljusbringare giv oss av din kraft, o vår moder/fader.
Och fyll våra hjärtan med ditt ljus.”
I gryningen ber man traditionellt en kort tacksägelsebön för att ljuset har kommit åter:
Gryningsbön
”Lysari, vi tackar dig för din seger över mörkret.
För solen som ger oss ljus och värme tackar vi dig.
För dina stjärnor som gav oss skydd tackar vi dig.
För eld och fackla som håller mörkret stången tackar vi dig.
För ljuset i våra hjärtan och elden i vår själ tackar vi dig.
Moder/fader, lys upp min väg även i dag.”
Ett antal butinska sånger refererar direkt till provinsens religion:
Gryningsvisa
"Vid den eld som är vårt liv
Vid den luft som är vår ande
Vid det vatten där vi föds
Vid den jord där allting växer
Vår cirkel är ej sluten, men ej heller bruten
Må ljuset hos Lysari leda din väg
Lågan tänds när mörkret flyr
Och dagen åter gryr"
Floden
"Floden, den flyter
Forsar och ryter
Floden den flyter
Till havet igen
Moder, låt mig se
Ljuset, ja hör mig be
Moder, bär mig hem
Till havet igen"
Ljus över oss
Ljus över oss
Lysari
Hör mitt hjärtas bön
Hjälp mig att finna värmen i mig själv
Och hos vandrarna som kommer i min väg
Prästerskap
Lysaris prästerskap består av både män och kvinnor och har inget starkt centralt syre, utan varje präst predikar när och var han eller hon vill. Istället för att predika i kyrka eller på andra bestämda platser är det tradition att den största delen av prästerskapet är en rörlig verksamhet med bara en liten bas belägen i Isvik fokuserad på politiskt inflytande.
Prästerna är av tradition uppmuntrade att skaffa en livskamrat, och därför ser man dem ofta i par eller som mindre familjer. Detta beror både på religionens fokus på balans och den praktiska aspekten av att resa i grupp. Lärlingar accepteras från 12 års ålder, och när de anses färdiglärda skickas de ut på egen hand i världen. Prästers barn blir ofta också präster, men inte sällan väljer de att bli lärlingar i en annan yrkesgrupp. Det anses som självklart att prästerna ska lära sig någon form av hantverk för att kunna försörja sig. Mycket ofta fungerar de som spirituella rådgivare, och om personen som söker hjälp är av välbärgad ätt ses det som god sed att hjälpa prästen med ekonomiska medel, men detta är inte något krav.
Lysaris präster är även kända för att berätta berättelser om allt mellan himmel och jord, men alltid med den starka tron på Lysari och kretsloppet som underliggande moral. Med tanke religionens något lössläppta tradition är dessa historier dock fortfarande ofta roliga och lättsamma. Skalder och berättare kommer oftast väl överens med prästerna,
då det finns en gemensam acceptans för de mer... unika berättelser man ofta får höra på tavernor över
hela kejsardömet. Ordos Imperator ser med misstänksamma ögon på Butinska präster, då "synd" för dem är ett överflödigt koncept.
Meridien
Religionen är ganska slapp bland Meriderna. Man ber inte direkt och några kyrkor eller tempel går knappt att finna. Om man ska be en snabb bön riktas denna oftast till Lindormen eller eventuellt någon lokal havsgud. Man vet dock att havet innehåller många väsen och Lindormen är deras kung. Man ska alltid skänka dessa väsen och sin kung ett offer innan man beger sig ut på havet, om så bara för en fisketur. Det är viktigt att hålla sig på god fot med havet. Många skepp som har ignorerat dessa traditioner har aldrig kommit tillbaka eller kommit tillbaka i mycket små bitar.
